Dagens absurdskola

Dagens Nyheter körde nyligen med nu en reportageserie om killar som glider igenom skolan och tjejer som pluggar stenhårt. Killarnas inställning är: ”Det ordnar sig nog” medan flickorna tänker: ”Jag måste plugga stenhårt, så att jag kommer in på rätt utbildning och får bra jobb”. Detta får följder på stress och identitet hos både tjejer och killar.

Jag känner igen det som skrivs i Dagens Nyheter, hur man beskriver det som händer i en klass och i en skola. J Åman skriver på DN:s ledarsida visa ord om just detta fenomen. Han menar bland annat att tiden talar för kvinnorna, eftersom de får högst betyg och därmed kommer att komma in på de mest attraktiva utbildningarna. Utöver detta menar Åman att flickor mognar tidigare än pojkar och kan därför tidigare ta ansvar för sina studier. Här delar jag inte Åmans inställning, jag som flicka alltså. Huruvida flickor per definition mognar tidigare än pojkar vet jag inte. De flesta tycker som Åman, men jag har sett många situationer genom åren där flickor är betydligt mer omogna är pojkar när det gäller att diskutera och reda ut saker och ting. Vid en konflikt kan flickor agera oerhört omoget. Jag har också sett många mogna pojkar som har tagit ansvar för sitt skolarbete och planering. Kanske kan man se mognad som en biologisk process, där kroppslig utveckling av muskler, längd och könsmognad ser olika ut. Däremot är jag helt övertygad, tycker mig ha sett exempel på exempel, där en lärare kan få de mest stökiga pojkarna att planera och ta ansvar för sitt skolarbete. Alltså i den bemärkelsen är mognad en social färdighet som kan tränas upp, ifall en pojke tar ansvar för sitt skolarbete.

Hur behandlas pojkar och flickor generellt från föräldrar, från förskolan, från skolan tidigt och senare? Hur stor tilltro har vi alla till pojkar och deras förmåga? Hur pratar man med pojkar? Hur visar man som lärare tro på att pojkarna kan och vill lära sig, att de vill satsa på skolan och bli bra i skolämnena? Att de vill vara ”pluggisar”.

Enligt undersökningar som gjordes på en viss förskola utanför Gävle talade personalen till pojkar i form av kommando: ”Ta på dig”, ”Sluta bråka”, ”Sitt still”. Medan flickorna blev personalens små hjälpredor, där man pratade med en vänlig ton till flickorna. Detta gjorde personalen helt omedvetet och när det sattes upp kameror och personalen fick se filmen blev de chockade.

Jag tror att det är just detta det handlar om. Pojkarna blir generellt behandlade på ett visst sätt och de har förväntningar på att vara på ett visst sätt. Detta skapar en identitet kring hur en riktigt pojke ska vara. Och det innebär inte att man ska plugga, åtminstone inte lika hårt som tjejerna. Mina erfarenheter är att detta kan man påverka ganska rejält som lärare, speciellt om denna medvetenhet styr verksamheten från och med årskurs 1.

I de klasser som jag har jobbat i fyra år, har jag lyckats relativt bra med samtliga pojkar. Orsaken till det är inget mysterium, utan en tydlig tilltro till pojkarnas förmåga, att de kan och att de måste visa det för mig. Jag har satt upp tydliga mål inom varje arbetsområde och varit konsekvent när de har fått sätta upp mål, planer och genomföra sitt arbete. Alla kan klara detta!
Det är väldigt liten skillnad mellan killar och tjejer, men förskola och skola som organisation, socialiserar både pojkar och flickor till att vara på ett visst sätt. Givetvis inte alla skolor eller alla lärare, men merparten. Trots allt vi vet om jämställdhet och tror på tanken, producerar vi dagligen elever som passar perfekt i könsmallarna. Dessutom har vi ett ”pepsi cola-samhälle” som i alla typer av medier talar om hur man ska vara och se ut för att var framgångsrik.

Det är inte lätt att vara ungdom idag, men vi i skolan kan göra skillnad!